Var ju på jobbintervju idag, Jamie var med även hon. 

Allt kändes bra, var mkt lugnare än jag trodde, visst, spänd var man väl, men det kan ju tyckas att hör till ;)

Gruppintervjun klar, de skulle höra av sig under em, till alla deltagande. 

Det var 5 platser som skulle tillsättas, nej, 4, då de var iaf 99% säker på en av de sa dom. 

J åkte till jobbet några timmar, 

jag själv satt mig o pyssla lite framför tvn. 

Hon ringer nån timme senare, 

"Sitter du?" hör jag i luren, men jo, det gjorde jag. 

"De ville anställa mig, men enligt policyn kunde de ej anställa par... Jag bad de överväga att anställa dig ist, men det gick  inte.."
Där brast det, allt! 

Det är ett UNDER att jag ens fick fram ett ord, allt rasade, med tanke på en LITEN punkt jag hade vetskapen om..

"De skulle höra av sig när de överlagt, men bara så att du vet..." fortsatte hon..

Sagt och gjort, 

just när ja lagt på luren så ringde de därifrån, och sa just det som jamie redan yttrat. 

Försökte prata som vanligt, och det gick väl skapligt iaf,även om jag helst av allt bara hade velat kasta mobilen i väggen eller nå. 

Jag var så förbannad, less, irriterad, ja, ja vet inte vad jag kände då, 

ville bädda ner mig och inte kliva upp nå mer på LÄNGE(!) ,

vilket var just vad jag gjorde också, släppte allt jag höll på med och bara la mig i sängen framför nån film på datorn,försöka släppa dagen, helt. 

J kom hem efter jobbet, jag hade inte rört mig en meter på typ 2-3 timmar, hade ingen lust, ingen ork, ingenting.

Sen att man hör citatet, ur hennes egen mun, 

"Det var mig de hade bestämt sig för sen innan vi kom till intervjun..."

Tror ni man blev på bättre humör då eller?! Knappast! 

Det som irriterade mig mest, 

var just den punkten,

att hon fick jobbet, trots att hon INTE sökt det från början!!!!

Jag fattar inte hur det kan ha skett,  hur bra koll har de på papper & människor egentligen?!!

Så ja...

Hon verkar redan accepterat det, skoj för henne, absolut! 

Jag har caféet på Cozmoz framöver, där jag vet att JAG vet vad som ska göras, där jag vet att JAG kan!  

Även om jag helst av allt hade velat ha ett arbete med INKOMST! 

men men...

Nyåret var helt underbar! 
Vi var i Orsa hos några vänne och hade det trevligt med massa skratt, god mat och allmänt underbart! 

Så åkte vi hem igår, och hälsade på svärmor en sväng och firade <3 lite i efterskott :)

Sen var det bara hem o dö på soffan, tror båda var lika trötta, tog inte lång tid innan man somna direkt...

Så idag, 

J är tillbaka på jobbet efter uppehållet. 
Själv är man hemma och försöker röra sig, (vilket är lättare sagt än gjort! ) vetekudde! <3

Så får man ett mejl som dimper ner, att man ska ringa upp en person....

Självklart var han på lunch! -_-

Nerver kan man säga att man hade, då jag inte fick direkt mycket information i mejlet.

Rings upp en stund senare....

Så var jobbintervju bokad imorgon! :D

Var ju på möte på AF för några dagar sen, där ett företag var och visade upp sig, då det är ganska nytt, 

de ombad oss som var intresserade av de att skicka in cv och lite sånt, 

då vi var på plats redan där, innan ens deras annonser kommit ut på marknaden, så skulle innebörden vara aatt vi hade förtur till arbetet. 

Så vi skickade in båda två, till de yrken som föll oss i intresset,

(Kan säga det lyste i ögonen på den som höll i industribiten, då Jamie presenterade sig! ;) *Hon har ju bara typ hela alfabetet i körkortsväg, bla ;)* )

jag fick mejl några timmar senare, med bekfräftelse på att personen fått mejlet, 

"Hörs efter årsskiftet!" stod det, det kändes som att det va typ augusti eller så, SEN kom man på, att årsskiftet började kommande vecka! ;)

Så idag kom mejlet, att man tydligen gått vidare! 
Och imorgon bär det av till Falun! :)

Nyår snart, om typ 2 dagar, 

då avslutas ett kapitel, ett år, och ett nytt påbörjas...

Vi är hos goda vänner där vi ska spendera nyårsafton, 

hade positiva tankar om typ allt omkring, 

men så brast det! 

Tankarna föll, på det som komma skall. 

Något jag vet att måste ske, men jag är inte pigg på det direkt. 

Närmare bestämt, 

J's operation....

Jag har aldrig varit vidare positiv ang sjukhus, läkare eller dylikt,ALLS!

Visst, man är själv mer eller mindre uppvuxen på sjukhus, iom astman och allergin man haft typ hela sitt liv. 

Men det är besök det, att man fick mediciner och så fixade. 

Men operationer är nåt helt annat....

Jag brukar inte bry mig direkt om sjukhus besök, 

men när det kommer till operationer, allra helst när det handlar om så pass stor operation som detta nu är...

Det är drygt ett år kvar, 

men min oro för det har redan börjat komma, 

jag vet inte vad som kommer ske, inte hur saker kommer bli, ingenting känns det som. 

Det jag vet, 

är att operationen påbörjas tidigt på morgonen, 
och att hon kommer få bli kvar på sjukhuset typ 2 veckor.....

2 veckor, 

utan henne, 

2 veckor själv, i orons velande. 

Jag vet då en sak, 

jag kommer INTE klara att vara hemma i lägenheten! 
Då är det adjöss fullständigt med mitt lugna, glada jag som jag är, 

nervvrak är ett litet ord mot det jag kommer bli. 

Vara inom de 4 väggarna, jag kommer gå ner mig , bli galen, ja, ja vet inte, 

Så nej, där kommer jag inte vara, 

vad jag kommer göra, var jag kommer vara, 

vet jag inte , inte en aning. 

Helst av allt , 

hade jag velat ha henne hemma, 

men nej, det vet jag att inte kommer gå, 

då detta är något hon måste gå igenom, 

och jag kommer stötta henne, no doubts about that! 

Men ändå, 

det är inte nån direkt liten operation hon kommer genomgå. 

Jag har nog haft lite för många "tänk om..." ord och tankar, då det är detta som snurrar..

Tankar kan göra en knäpp, bara av att finnas, 

att ha en miljon tankar snurrandes, men inte kunna greppa ett ord ur nån av de, är enerverande som fasen! 

Det är typ så jag känner, iaf kring detta. 

Jag har försökt få J att skriva ner hennes tankar, som läkaren sa att hon kunde, så blir det lättare att framföra sen vid nästa möte. 

Har själv försökt med samma sak, och jag förstår henne nu att det inte kommit så många rader på det papperet, 

så fort man tar tag i pennan, eller sätter sig vid datan för att skriva frågor, så blir det heltomt! 

Blackout, byebye med varje liten tanke man hade! 

Att hon varit till Logoped, diatermi, laserbehandling, det gör mig inget, det är helt lugnt, 

då jag vet vilken väntetid det kan va på sjukhus, 

men att det snackas om sista operationen , där tar det stopp! 

Det funkar helt enkelt inte, 

jag vill kunna fokusera på nutiden, 

ta en sak, en dag i taget. 

Men nej, operationen kommer, det går inte att undvika. 

Jag vet inte hur detta kommer gå, 

jag vet ingenting alls känns det som, 

jag som brukar vilja ha stenkoll på läget, då känner jag mig lugn och trygg , 

men det känns snarare som att läget är helt tvärtom just nu!

Jag har känt henne sen aug förra året, jag fick reda på vad hon går igenom redan då, 

men det är ju en sak att se det på avstånd,

att en chattkompis genomgår något, det är ju en sak, 

men att som nu, vara mitt i det,

att den människa man älskar mest av allt på denna jord genomgår något som är så allvarligt som det nu är, 

det är ju inte bara nåt märke eller så som ska tas bort, 

utan en mycket mer ingående, mycket mer riskfylld operation..

Mycket blev FÖR mycket!

Vi tog ett break från livet och drog iväg några dagar. 
Det blev för mycket för oss båda, vi behövde få avstånd från allt som händer. 

Och några dagar på annan ort gjorde oss nog gott, hjälpte oss att koppla av,

få sova ut (för första gången sen natten till Söndagen) vilket bara det var guld värt!

Det var rätt skönt, att inte vara mitt i smeten, utan få lite distans på saker och ting. 

Men så återkom vi till stan igår, och lite julklappsutdelning + lite shopping inför imorgon stod på schemat, 

Även om jag inte har julkänsla för 5 öre, vilket nog mest beror på det eviga velande fram och tillbaka hur dagen skulle se ut, och allt annat.

Vilket resulterade i att jag la ner, allt vad planering och tankar att göra. 

Men men, 
Julafton är imorgon, vare sig man vill eller inte. 

Och den kommer spenderas med den jag älskar mest av allt, 

den som jag är så förbannat jävla glad att jag har i mitt liv! 
J <3

Men God Jul på er alla! 
Kanske slänger in ett inlägg under de kommande dagarna, det märks! 

Kram! 
A

Efter en natt av typ 3-4 timmars sömn eller så, så var det dags att gå på introduktion, på ett ställe jag kommer spendera en del tid framöver och jobba/praktisera.

(Som typ A-huset i Söderhamn)

Kan väl inte direkt påstå att jag var pigg på att gå dit, 

jag var inte pigg på nåt alls i morse, 

men bara aatt bita ihop och börja gå, 

nerverna på utsidan har jag hört uttrycks, och ja, det stämde rätt bra, 

inte pga det nya stället, utan det som hänt. 

Varje steg man tog, varje ljud som hörde, gjorde att man reagerade.

Men så såg man en av de i gruppen när man kom fram, som man fann kontakt med redan sist ja var där, så man kunde koppla av.

Jag hade sedan första gången, bestämt mig vilken av platserna jag tänkte jobba på, 

men så sas det att det stället troligtvis var fullt, så man började fundera på vilket annat ställe man skulle kunna jobba på.

Rundvandring på området, med lite guidning om vad de olika stationerna innehöll, 

sista platsen vi besökte, var där jag tänkte vara. 

Tankarna snurrade om var man skulle vara, var bombsäker på att den platsen skulle vara full, som de sa. 

MEN så var det icke! 

2 personer, skulle sluta inom loppet av en månad, så det behövdes folk!! :)

väldigt trevligt ställe, rätt lugnt och bra. 

Vi hade till starten nästa år på oss att fundera var vi ville vara. 

Men jag har redan bestämt mig! ;D
Och jag var så välkommen dit så ^^

Det kommer bli UNDERBART att ha något att göra, inte gå hemma och grubbla, sen att man får hålla på med något man tycker om, gör ju inte saken sämre direkt!

Nu då?

Jadu, koppla av, kanske sätta mig och pyssla lite en stund eller så, ja vet inte. 

Sen vid 4 kmr <3 hem, och då bär det av till Falun! :)

Kram

A

De sista dagarna hade jag absolut kunnat varit utan!!

Upp till Orsa i fredags efter att <3 sluta jobba, 

en helkväll med full flum - lovely!

Sen kom man hem  i lördags, då var det väl inget speciellt som hände,

utom att man var nära att krocka med ett rådjur , men det hann undan (bara man själv som var typ klarvaken för ett tag efter!)

Svärmor meddelade under dagen, att de ville behålla Astrid. (Chockad? jag? nej då, inte alls. *Host, harkel!*)

Lördagen avslutades i sängen, tror jag och Jamie var lika trötta båda 2, så det blev väl inte vidare sent då inte. 

Men igår....

Vår dag.... (4 månader tsm)

Så brakade helvetet lös!

Mys i soffan och allmän avkoppling hela morgonen, fram till klockan var runt 1 eller så. 

J verkade på  bra humör, och tänkte ringa en och erbjuda hjälp, men där blev svaret bara skit, och terrorisering, av både hennes och MIN telefon! (då hon ej haft pengar på sin, så lånar hon min vid samtal m.m)

Jag visste inte riktigt vad ja skulle göra, försökte tänka bort det, att de fick sköta det själv, saker blir oftast värre ju fler som är inblandad. iaf vad jag varit med om. 

Det gav sig inte, så jag satt på offläge på mobilen, så inga samtal eller sms skulle kunna nå. 

Efter ett tag så tystna det väl, återgå till lugnet tänkte jag, och ja vet inte om ja hade rätt eller inte. 

Men vi drog hemifrån, drog och hälsade på lite folk, där mer kom fram... 

Jag tror att jag försökte stänga av, bara lyssna med halva örat för att inte ta in allt för mycket, det lyckades väl rätt skapligt. 

Vi drog hem framåt kvällen, hade gått och lagt oss, var väl runt samma tid som nu, 22-23 nånting. 

Just som man börjat koppla av, läget mellan vaken och sovande, så börjar mobilen igen, 

vi båda visste vem det var, så man svarade, sa inget, mest lyssnade. 
Jag vidarebefordrade det ja uppfatta av J, som inte var långt från sömn alls. 

Men så kom smällen!

Jag fick skit för det! 

jag som bara sa vad jag skulle, fick ta emot ord som gjorde att jag föll, inombords, direkt!

Jag vet att jag egentligen inte ska ta åt mig av sådana ord, men det blir automatiskt, jag tar åt mig. 

Det räcker med att nån typ skriver flera utropstecken i ett meddelande, och jag tar det som att de säger sakerna högljutt, 
och caps lock, som att det är argt skrik typ, jag brister. 

Den natten, resulterade i att mycket papper gick åt, och att många tårar föll. 

Tror sömnen sammanlagt blev typ 2 timmar, av de 9-10 jag hade hoppats på. 

Kan inte direkt säga att jag var pigg på att kliva upp när <3 larm ljöd, (även om jag hade kunnat ligga kvar, men kände jag inte klarade det)

Frukost, jag försökte komma underfund med hur humöret, hur tankarna var, det gick inte. 

J hade sagt, redan under natten, att hon kunde stanna hemma från jobbet, om jag kände att det behövdes, 

men ordentlig som jag är, så sa jag att hon inte behövde, att hon inte fick missa jobbet. 

Det gick ju SÅ bra!

Jag hade 0 koll på kroppen, huvudet, tankar, känslor, ja, jag kände mig mer eller mindre ett vrak i morse, 

och utan att jag själv tänkte på det, så kom tårar igen. 

J ringde ändå till jobbet och berättade hur det låg till, så hon stannade hemma, vilket jag kan säga att jag är glad för! 

För att jag skulle få annat att tänka på, än natten som hängde kvar, 

så drog vi ut en sväng, fixade det ärende jag hade för dagen, sen stod fönstershopping på schemat. 

Och det hjälpte, mig att koppla bort tankarna, och tydligen J i den stora julklappsfrågan ;)

Sen hem, hörde inte ett smack av personen, men det drogs upp flera gånger nu under kvällen, det som jag hade hoppats på att jag skulle slippa få upprepat, kändes som att man var tillbaka på 0 igen.

A ja, lyckades släppa det, igen... trodde jag..

Allt som oftast när man lägger huvudet på kudden, kommer typ 1 milj tankar upp i huvudet, 

samma ikväll, men inte tankar som jag ville veta av! 

Tankar sen dessa dagar spolades om, 

tankar om vad som kan komma härnäst.

Efter ett meddelande,  och historien som jag hörde om det, kan jag ärligt talat säga, att jag är rädd. 

Rädd för vad som kan ske, rädd för vad som kommer ske, 

Inte direkt ofta, alls, som jag erkänner det, men jo, denna gång så. 

Jag kan inte annat än att göra det, 

jag vill inte ha det såhär. 

Jag vill ha tillbaka lugnet som var, 

jag vill att allt ska vara bra, att man slipper gå och grubbla, gå o tänka en massa (i onödan må så vara, )

Jag som hade slutat att haka upp mig på småsaker,

jag som hade slutat "övertänkt" varje rörelse jag tog, 

för att jag hittade min trygghet, 

jag kom bort från stan, och fann ett nytt, positivt, tryggt liv. 

Det är DET jag vill ha tillbaka! 

Just nu känns det som att man är helt på ruta 1 igen, 

men skillnaden nu, är att jag har <3 vid min sida, 

så en del lugn behålls väl, 

men ja, ja vet inte.. 

Känner mig trygg med henne,

men framöver kommer vi vara ifrån varann mer, 

förr har man ju bara varit hemma medan hon varit o jobbat, 

men nu kommer jag ju själv ha något att gå till. 

Kan väl inte direkt påstå att jag är vidare pigg, på nåt alls efter dessa händelser. 

Känns inte som att jag klarar att va hemma, men vet inte heller om ja vill göra nåt, 

jag vet ingenting alls känns det som just nu. 

Ska försöka igen att sova, 

även om ja inte direkt tror att det kommer gå vidare bra...

a ja, 

Kram på er! 

Julafton nalkas med stormsteg.

Typ 11 dar kvar, det är ju knappt 2 veckor(?!)

Julklapparna e klara, för längesen.
De sista kom nu för nån dag sen...

Trodde ja..
Men tanken slog mig....

Vad tusan ska man köpa till hjärtat?!

Jag har inte en aning om vad man ska köpa,
frågar man vad hon önskar sig, blir man inte klokare...
"Jag har redan allt . . . "

Så ja,
hjärnan gjorde blackout.
Men det verkar vara fler än ja, då hon skälv frågade mig samma sak,
och nej, jag kommer ärligt talat inte på en enda sak, varken som man kan köpa till henne, eller som jag själv önskar mig...

A ja, det märs, om man kmr på NÅT!

kram

A

Ja, vad e de för filur man e ihop med då?
(Undrar jag själv också ibland... ;))

Man kan väl inte riktigt säga att jag följt strömmen nån gång i mitt liv, 

inte följt modet, ingenting, jag har allt som oftast gått min egen väg, varit mig själv hela livet, 

trots det man fått genomlida.

Men att det även skulle gälla "valet" av partner, trodde jag väl ändå inte! 

Jag och Jamie, fann varandra på nätet, i typ Juli -Augusti nån gång förra året (minns ej exakt)

Jag fick veta rätt tidigt vad hon genomgick, men tog det helt lugnt, trodde väl inte att man skulle bli så involverad i det som det blev. 
Nästan varje dag skrev vi med varann, jag läste även hennes blogg, rätt ofta. 

Ibland kändes det som att det enda ord som nömndes, var sjukhus. 

Stup i kvarten, "sjukhus" , "Psykiatri" "psykolog" ,

Visst, jag förstod redan då att det var en hel del som måste göras, ingen fara med det, 

men jag tog nog inte in det så mycket då, utom att jag alltid funnits för henne, sen första gångerna vi skrivit. 

21 Juli 2012, 

en dag jag nog aldrig kommer glömma.

Hade jobbat på Dansbandsveckan i Malung, och skulle efter det till Jamie, för första gången. 

Lugnet infann sig, direkt, 

man kan ju tycka att det skulle vara nervigt och så , första gången man träffar en ny människa, 

men icke, kändes som att vi träffats x antal gånger innan, 

knappt nå nerver alls, bara lugn,

(vilket var UNDERBART efter en vecka med full fart!!)

4 dagar varade den vistelsen, mycket +, men det största minuset, var att jag inte hade så bra mediciner med mig, så inhalatorn, som jag i vanliga fall inte brukar behöva använda, användes väldigt flitigt.

Så prio 1 om man skulle hit fler gånger - köpa andra mediciner! 

Åkte tillbaka till där jag bodde, var lite möten och så som stod på scehmat, 

sen upp och jobbade ett tag i Hälsingland.

Under den tiden, hade jag tid på mig att tänka , 

då gården jag jobbade på låg typ helt öde, med öppet landskap som närmaste granne, så var det perfekt plats att rensa tankar, allt var så tyst och lugnt. 

Jag kom fram till, att jag inte hade några direkta måsten framöver, 

*jag hade slutat skolan, 

*jag var allmänt less på typ allt, efter att (återigen!) varit nära på att gå in i väggen, 

*jag kunde ej återvända till hemstaden

Så tankarna, föll återigen på Borlänge, 

Om man skulle åka tillbaka dit för några dagar, bara hälsa på?

Det blev bestämt så, 

dagen efter att jag slutat jobba, satt jag på bussen mot Dalarna igen, och lugnet föll över mig, jag fatta inte ens själv hur det kunde komma sig, alls!

Var där i typ en vecka, hade det allmänt härligt, (tack och lov med "rätt" medicin denna gång!)

Efter den tiden , var det dags att åka och jobba, denna gång en lite kortare period. 

Men samma dag som jag skulle åka, 

så chattade jag lite med J, som då var på jobbet, och en (för mig) oväntad fråga kom från henne, 

Hon frågade, om jag ville bli ihop med henne(?!)
Jag hade då inte räknat med den frågan, 

men med tanke på hur mkt jag tyckte, brydde, och trivdes med henne då, kunde ja ju bara inte neka! 

Och jag har absolut inte ångrat mig sen dess! 
Finns inte en chans i världen att jag ångrar mitt val!

Men, det som skiljer henne från det "normala" , det hon genomgår, och har genomgått sen -09

är att hon är s.k transsexuell. 

Hon är född som kille, men genomgår en process som gör att hon blir biologisk tjej.  

Finns inte direkt många bland sveriges typ 9-10 milj människor som gör det, 

enligt Socialstyrelsens Rättsliga Råd, (som godkänner könsbytets operationsdel) så är det runt 50-60 fall/år. 

Jag bryr mig ärligt talat inte om J är en kille eller tjej, 

det är ju så, könen spelar ingen roll, det är människan i sig man faller för. 

Huvudsaken jag ser, är att Jamie trivs med sig själv, vilket har börjat märkas mer och mer ju längre tiden går. 

Allra helst efter gårdagens visit i Uppsala, märker man att hon börjar pusta ut mer och mer, 

då vi besökte den psykolog som hon träffade i början av utredningen, för en avrundning, ett avslut, innan alla papper och så från den ack så långa utredningen skickas till det Rättsliga Rådet, för godkännande.

Godkänner de, placeras hon i kö för att göra den slutliga operationen! :)

Igår när vi kom hem, 

var det en dokumentär på 3:an, om just transsexuella. 

Det kändes, lite konstigt, att se andra i samma sits, som min kära, 

men det var nog inget nytt för mig som de förmedlade, 

jag har ju redan hört det mesta typ 1000 ggr om! 

För er som missade det, men vill se programmet, 

kan ni se det på tv3 play

Här: 

http://www.tv3play.se/play/289086/?autostart=true

Eller så kanske ni vill läsa om Jamies resa genom utredningen, hennes tankar och känslor runt allt, 

Surfa in på 

becomingthenewme.blogg.se 

Där kan ni ställa frågor (inga frågor är för dumma! ) o kommentera! :) 

Själv ska jag nog försöka få i mig frukost, 

på eftermiddagen bär det av till grannstaden, och "Diatermi" för J

(nålepilering, för att ta bort oönskad hårväxt)

Ha det så bra i vinterkylan! ;)

kram
A