Jag är uppvuxen med att vara stark, inte visa sin svaghet, utan stänga in de svaga sidorna/tankarna , o vara den som andra kunde vända sig till när de behövt prata ut.

Jag är van med den rollen, då jag har levt med den så länge jag kan minnas. 

Men det finns nu ett ämne, som jag inte pallar, som jag själv lever i dagligen. 

Tiden som går, är alltid ett steg, en minut, en dag närmare en sak som jag inte riktigt längtar till, 

Stockholm! 

Jag vet, att jag borde vant mig vid det, det är något som kommer hända, som måste hända för att J ska må bra o så, 

men helst av allt hade jag velat skippa det hela,  men det går ju inte, såklart! 

Men det går inte riktigt, det är lite för mycket för mig att ens orka med som det känns just nu. 

Just vetskapen om att de tog beslutet igår, o jag e 99% säker på vad svaret blev, 

gjorde mig inte rikigt lugnare, snarare tvärtom! 
Det betyder att det bara är slutet kvar, och med tanke på hur snabbt vårat halvår tm har gått, så vill jag INTE tänka på hur snabbt det kommer gå innan dagen är här....

Tror morgonens händelse gjorde det ännu tydligare att det inte e så länge kvar...

Var på Magnetröntgen med <3, och det undrar ja nästan fortfarande varför jag gjorde..

Att se henne i den maskinen var inte precis det jag behövde...

Det var som en smäll, då påmindes det om innerbörden av gårdagens händelse, att nästa steg är nästa sjukhussäng...

O alla läkarbesök hit och dit gör väl kanske inte saken direkt mkt bättre...
Visst, det är väl bra, men det kan även förknippas med att slutspurten är igång... (På gott och ont...)

Sen brast det när ja kom hem, orken försvann, allt försvann, 

kunde inte förklara, inte ens få ner ett ord på papper (otroligt att ja ens får ner detta nu!) 

inget gick att få fram, inget fanns att få fram, bara tomhet.... tårar....

Det sägs att det kan vara skönt att gråta ur, jag vet jag själv sagt det citatet x antal ggr, 

Men jag tycker inte riktigt om det, 

Tårar kan förknippas med svaghet, vilket inte är något jag vill förknippa mig med riktigt. 

Men det blev för mycket, styrkan svek, har nog bitit ihop och visat mig stark lite för länge, 

för helt plötsligt brister det, bägaren rinner över, det gör det för alla nån gång. 

A ja, vi får se,

Orkar inte skriva nå mer just nu, orkar inte med något mer alls idag känns det som..

Kram på er där ute! 

Var till vårdcentralen i fredags för att kolla upp höften som inte blivit bättre efter halkan i onsdags.
Det var inget fel med den, bara mjukdelar som slagits i och skulle gå över av sig självt.

Det som läkaren däremot kom att fråga, utan att jag nämnt något var:
"Finns det några reumatiska sjukdomar i släkten?"
Bara frågan kan komma som en käftsmäll eller så för vem som helst, allra helst i min ålder..

Men nej, inte för mig.
Jag blev snarare glad (konstig kan tyckas)

Glad att ÄNTLIGEN få höra något sånt av en inom läkarvården!
Då jag har haft kraftig värk i kroppen i flera år, men lycka till att bli tagen på allvar.
Har gått till typ 5 läkare och inte fått något vettigt svar ,
det bästa svaret jag fått har varit
"Du har träningsvärk eller depression!"
Och då visste jag själv mer än de om det.

Men att äntligen få riktigt svar var härligt, att ens vara ett steg på väg till att få ett riktigt svar!

Så snart får man kallelse till ännu ett läkarbesök, med fokus på kroppen, inte bara höften.
Så bara till att vänta. .