Började dagen med nån timme i plugget, innan det bar av till Ortopedimottagningen i Falun. 
Skulle träffa en sjukgymnast/ryggspecialist. 

(Yey, man fick en svensk läkare, för en gångs skull!!) 

- Utfrågning 
- Undersökning

Reumatism räknades visst bort iaf, så det va väl rätt skönt. 

O han sa (om ja minns rätt *senil*) att:

Kroppens enda möjlighet att ladda om är under nätterna, och då jag knappt kan sova riktigt på nätterna (får väl ihop typ 3-4 timmar riktig sömn/natt eller så, ) så hinner den aldrig återhämta sig, vilket gör påfrestningarna desto värre. 
Och kroppen brukar ha en bra förmåga att lindra värk och skador, men som i mitt fall, när man gått med det en längre tid, så orkar inte kroppen med det, och istället visar det sig på flera ställen i kroppen.
Som till exempel smärta vid beröring (check!) 

Så, blev man nå klokare på dagens besök? 
Jodå!

Han skulle skriva brev till Skönvik (hette det så?) 
Så skulle man bli kallad dit för vidare undersökningar. 

En sak tyckte ja iaf om idag! :)
När jag gick till läkare i Söderhamn, så var deras slutsats:
"Det är antingen träningsvärk eller deppression!"

Berättade det för läkaren idag. 
En stund senare hör ja honom säga:
"Träningsvärk eller deppression tror ja då inte på! ;) " 
Neither do I ^^ 
So, I knew it!
(Men att det ska ta minst 3 år för läkare att komma fram till det, bevisar inte det sjukvårdens uppmärksamhet litegrann? ;) )

Så nu är det bara till att invänta brev då, får se vad som händer :)

Så var det ny vecka igen, 
9 dagar kvar till jul. 
10 dagar kvar till man äntligen styr kosan till Hälsingland igen! <3
Upp till stan och bara koppla av, det behövs, kan ja då lugnt säga. 

(Så var inte oroliga om ni inte kommer nå mig 25-27 December ;) ) 

Julafton kommer detta år spenderas hos svärmor, vad det lät iaf :)

Nyår har ja ingen aning om än, ut och äta när J fyller den 30 iaf, o ja har ju några förhoppningar för nyår, får se om de går i lås.. 

A ja, det märks! =)

**************************************************
**************************************************
**************************************

Helgen som var: 
Då var vi ute i Gustafs och va djurvakt. 
Alltså hade jag "grabbarna grus" för mig själv ! ^^ 

Att börja lördagen på detta sätt:
 
Va inte allt för dumt kan ja säga! ;)
Första gången jag hade hunden med själv, o inte va det nå problem inte ;)
Såg några rådjur knappt 20 m från oss, o Oliver bara satte sig o kolla på de, inte ett steg förrän man sa nåt! =)

Sen att Triviant fundera vad tusan det var för konstiga varelser, det va en annan femma ;)
Men det gick bra, de är väl så vana att se de, då det brukar vara rådjur runt gården lite titt som tätt. 

Finväder hela helgen, med bara lite lätt snöfall, lovely <3

Så var det en evighet sen man skrev här igen, surprice! ;)

Men men, det är fullt upp nästan hela tiden, o när man väl har tid, så har man ingen ork, eller så har det helt enkelt bara försvunnit ur huvudet att man fortfarande har denna blogg :p

Men men, måndag idag, och redan december, satt senast igår o läste genom lite gamla inlägg här, o tänker tillbaka till sommaren, till värmen <3
Snart sommar igen ;)

Så, vad händer då?

Allt, inget, lagomt, för mycket :p

känns lite så iaf, full fart (som vanligt) så det är bra om man har koll på sig själv ibland !

Måndag var det ja..
Sitter i plugget o försöker komma igång, me det vill sig inte riktigt, efter en natt med lätträknade timmar o allnmänt kaos.

Men det är måndag, man kan skylla på det iaf ;)

Igår bar det av upp till bäste svärmor som fyllde år i lördags, tacos, tårta o musikunderhållning av deras lilla hund blev det visst ;)
Men trevligt, som vanligt! =) <3

Denna vecka:

Möte ang ett extrajobb på torsda.

O i helgen bär det av till mina prinsar <3
 
Kameran ska med! (o ska komma ihåg ATT ja har den med...) 
Kanske man lyckas få några "vinter" bilder på de?
Om nu snön vill dyka upp igen :p

Var ju iaf lite vitt i helgen, så hoppas det återvänder..


Annars är det rätt tomt vad ja vet nu, men det brukar inte vara länge, så får se hur full denna vecka blir ;)

Nej, dags för frukostrast snart, sen ska det (försöka) pluggas! ;)

Kram på er! <3

Denna helg är timmarna hemma väldigt lätträknade må ja då säga!

Lördag:
Upp vid halv 8 på morgonen, frukost och göra sig klar för att sen bege sig ut på vägarna.

Kosan var styrd mot Mora, till J's mormor!

Strålande solsken och har för mig det va typ 17 grader varmt redan på morgonen (Love it!)

Kameran var med, men tror ni man kom ihåg det? Nope ^^

A ja, skönt att bara bege sig ut , bara vara, inga tider, inga krav, ingenting!

Trevlig tid i Mora, som alltid, mormorn e så mysig! ^^

Hjälpte de med lite småsaker , o fikade o hade det bra :)

Sen bar det av till Orsa, det va tänkt att vi skulle gratta en som fyllde, men såklart va han inte hemma!

Men men, det var nice där ändå, som alltid! :)

O mys med Musse bus (Tibetansk Spaniel) som man typ kan göra vad man vill med, han verkar hänga med på det mesta. ;) 

Sen bar det av hemåt, tror vi kom hem runt kvart över 10 på kvällen eller så?

O det tog då inte lång tid att slockna, hann vi lägga oss i sängen innan det va godnatt tro?

Söndag:

Bar iväg på förmiddagen även idag, ner till Ludvika o hälsade på några vänner till J.

Varmt som attan var det, o man e ju INTE avis på hur de bor?! (JO!)

2 våningshus precis vid vattnet, med egen brygga!

Hur underbart skulle inte det vara att bo så? Allra helst när termometern visar typ 24+ ?!

Men men, trevlig fikastund och lite husesyn, för att sen åka o kolla på deras racebilar! :)

Sen så, bar det av till Gustafs! :D

Hade sagt på fm att vi skulle ta en tur, så jag tänkte uteritt i naturen, men tji fick man! :P

Var bara till att lasta på grabbarna o åka till banan, hoppning stod visst på schemat!

Verkade först som att bara ägarna skulle rida, men nepp, man blev uppslängd! ;)
Jag som hade tanken på att bara fota ... :p

Men men, bara att hoppa upp på pärlan o försöka komma igång :)
O på sätt o vis e det rätt nice att Åke jobbar som ridinstruktör , gör man fel får man då höra det! ;)
Men jag tycker att det är bra, man lär sig ju, o kommer tillbaka till "gamla tiden" lättare när man har nån som instruerar :)

Första gången man hoppar sen skolan, och det kändes! :P

Ringrostig? Något ;)
Trodde jag bara skulle värma upp Indo, typ markbommar och sen skulle Åke ta över eller så, men nepp!
Tror hindren börja på typ 40 -50, och vad an det slutat på? 70? 80?
Äh, hade en pigg grabb som verka på rätt bra humör, så det spela ingen roll :) <3

Skoj var det, absolut! :D
Och jag vet, man har en del att träna på ;)

 
Finaste gospojken <3

O nästa helg blir nog lika full den :p

Lördag:
Tävling med Indo i Ludvika.
Sen bär det av till Mora (igen) denna gång på deras första HBTQ Café :)

Söndag: 
troligtvis följa med på tävling även då,
Triviant startar i Åsebo (Avesta)
Sen får vi se, blir väl till att rösta iaf :p

Kram på er!

Det har som kommit upp i skallen på senaste tiden,

Är att man, när balansen i livet kommit igång lite , då man börjat släppa och slappna av, kommit på fötter riktigt,
Börja finnas mer för folk som är där jag befunnit mig.

Jag har klarat dessa två år med i stort sett ingen att reflektera och få ur mig tankar och känslor med,
Men bara för att jag klarar mig genom att skriva, betyder det ju inte att andra gör det.

Att prata ur sig med andra, om så bara vardagssnack kan vara bra, och befinner man sig i sitser som jag gjort, så kan det komma att betyda desto mer.

Efter mötet med Anhöriggruppen på RFSL härom månaden, där de berättade lite om vad de gör, och hur de gör,
då fick i ala fall jag känslan av att det mest var inriktat mot gays och liknande som var med inom det,
men det är väl kanske inte så många som har erfarenhet om transpersoner, hör väl kanske inte till vanligheterna? ;)

Sen efter förra årets Falu Pride , där man träffade grundaren till Transformering,
som inte hade en tanke på att det fanns personer, som jag, som kom in "mitt i smeten" i en transpersons utredning.
Typ det  som står på den hemsidan är vänt till personer som redan lever i ett förhållande med en som sedan kommer ut som trans, inte för oss..

Så vi får se, vad som händer och sker :)

Så har veckan gått,
En vecka sen hjärtat opererade sig, tiden har gått rätt snabbt ändå :)
Bara invänta några veckor till, så är nog allt som vanligt igen :)

Hon kom hem i tisdags, och jag skulle egentligen upp till plugget som vanligt, men tack vare att man har en underbar lärare, så fick man ta med sig arbetet och jobba hemigrån, och då kunna pyssla om och hjälpa J! =)
KAn väl säga det kändes lite konstigt att stänga av larmen :P
Inte för att man kunde sova nå mycket längre än den tid de brukar ringa inte...
Men bara känslan att ligga kvar i sängen va inte så dumt! ;)

Framåt då?
Jadu, nu är ju J klar med 9.90% av denna resa, vilket känns underbart, att man äntligen kan släppa allt snart, bara koppla bort sjukhus m.m

Fick ett samtal igår, om man vill med på tävling i Fagersta på måndag , underbart att vara tillbaka igen :)
Det som kom upp i skallen då, va om man skulle behöva ta ledigt från plugget, men hörde nu på morgonen att man e ledig då, iom att det e röd dag (annandag påsk) :)

Och så kommer man nog vara i stallet mer framöver , ska kolla upp det mer till veckan :) <3
Men det e så underbart att va med dessa underbara varelser, om så bara vara, stå o mysa i boxen med fina grabbarna! <3

Att leva med en transperson är ingen dans på rosor, det ska gudarna veta!

Men jag ångrar inte en sekund att jag träffade henne   

Jag lärde känna J för snart 3 år sen, tror ja det va..
Fick reda på ganska tidigt vad hon genomgick, men jag var helt ny på vad det var, aldrig hört talats om det alls innan.
Men vad det va blev man ju snart varse..

J har genomgått denna utredning i snart 7 år, riktlinjerna säger 2-3 år. (Bra där!)
Det har varit total brist i kommunikationen mellan sjukhusen, krångel, krångel och ännu mer krångel , har något gått som det ska direkt, så har man varit överlycklig typ.

Och iom detta, har hjärtat haft väldiga berg o dalbanor i både humör och temperament, med oerhörda dippar då motgångarna aldrig tagit paus.

Fokuset utifrån har hamnat på J, som genomgår något nytt, såklart att fokuset hamnar där, man vill ju veta vad det är, hur det går m.m.m
All fokus på henne, men jag då? Nej, jag är ju ingen speciell, jag bara finns där, jag är ju bara "normal" , såklart att det inte är något speciellt med mig, jag genomgår ju inget..

Jag är van sen typ hela mitt liv, att stå i skuggan, så det är för mig inget nytt, låta andra stå i "rampljuset" och själv stå där man står.

Typ enda gångerna jag uppmärksammas, är när J nämner mig, för att fokus knappt en minut senare åter faller på henne..
 

Men såklart, jag är ju ingen så, jag bara finns.
Jag bara håller J ovanför ytan när hon går ner sig, sen är det bra typ, har ju bara hela henne på mina axlar.

Men men, det e väl som det är..

Första operationen, genomfördes i Okt-13.
Hon åkte själv, jag hade ingen möjlighet att följa med.
Vilket kändes helt förjävligt rent utsagt!

Jag går av o an här hemma, och hon är över 20 mil hemifrån..

Men man hade iaf jobbcoachen då, ett sätt att försöka skingra tankarna.

Han visste vad som pågick , så det va helt lugnt att jag gick ifrån då och då, för att ringa, få luft, bryta ihop eller vad det nu kunde vara. Ingen fara från hans sida.
(Väldans tur man inte hade satmaran då!!)

Men så har man ju världens bästa pappa m. partner!
Underbara Madde, satte över pengar så jag kunde spendera helgen i sthlm!! :D
Och bästa Jussi fixade så ja kunde bo hos henne!

TACK!!

Och så precis, så hade vi eget arbete eller nåt sånt, hade ingen jobbcoach iaf, så blev till att man bokade en liten resa, typ alla andra utom J visste om det.... :p

Åkte ner på torsdagen,
Hade kontakt via sms med Jamie under resan,
hade extrajobb på Kupolen då, så sa att jag skulle jobba så ja inte kunde prata den dagen, utan sms va enda sättet jag kunde nås. O hon gick på det! ^^

Efter mycket om och men hittade man fram till rätt avdelning.
Tänkte spela in när ja gick in i rummet, för att ha hennes reaktion dokumenterad.

Gick in i rummet, med inspelningen igång.
O man möttes av att hon SOV!!!

Så ja satt mig lugnt o vänta, bara försökte slappna av.
När man hörde lite ljud av henne, gick man o ställde sig vid sängkanten o bara såg på henne.
Hon slog upp ögonen, och det första man möttes av var ett uppfällt långfinger...?!
"Vad gör du här??" var första orden man fick . (Tack, tycker om dig också typ..)

Som det kändes då var man en hårsmån från att vända o gå ut o åka hem igen, men nepp, jag stannade kvar.

Var x antal gånger under de dagarna, nära på att åka hem, bara skita i allt.
Jag tycker redan att det är jobbigt med sjukhus, se hjärtat ligga helt utslagen med slangar och maskiner inkopplade, gjorde mig inte direkt lugnare, och sen personalens bemötande gjorde absolut inte saken bättre!
Tror det va 1-2 av de som jobbade den helgen, som kunde visa trevligt bemötande även mot den anhörige.

Ett exempel:
Jamie hade kudde under knävecken, för att avlasta operationsstället, så att benen var som ett V.
Jag sa att de kanske kunde lägga någon kudde under fötterna på henne också, så även de avlastas, tror ni det hände? Nepp!

"Personalen vet bäst!" och liknande citat hörde jag x antal gånger.
Men resultatet av deras "handling" ?
J fick långvarit känselbortfall och sår på hälarna..

Hade personalen bara lyssnat hade det troligtvis inte hänt.

Men men, jag är ju som sagt ingen, ingen att lyssna på i alla fall.

Och sen när de skulle köra upp henne o ta bort omslaget, så va jag kvar på rummet.
När hjärtat var kvar, sa de att det var bara att fråga i luckan om hur det går.

Sagt och gjort, jag frågade efter ett tag.
"Det märks när de kommer tillbaka!" snäste tjejen mot mig.
Tack, då vet man det, inte sätta sin fot på KS igen - check! Typ..

Redan i Telefon på op dagen, det står klart och tydligt i broschyren man får hem, att en anhörig kan hålla kontakt med avdelningen under tiden.

Även där blev man typ avsnäst, bara för man hade en liten fråga..

Är det svårt att bemöta med vänlighet eller?!

Men men, hem kom hon i alla fall, efter typ 9 dagar.

Nu är hon iväg igen, för den andra och förhoppningsvis sista operationen, utom halsen då, men den är på Akademiska, och troligtvis bara över dagen.

Jag hemma även denna gång, men har inga planer på att åka ner.
Men nu beräknas hon ju bara vara borta typ 3 dagar så, ingen mening att åka ner.

Men jobbigt är det ändå, allra helst på kvällen när man har en ekande tom säng att lägga sig i, när man är van att nästan varje kväll under våra 1½år tillsammans , känna hennes armar runt sig, känna hjärtslagen sakta ner ju längre in i sömnen hon faller.

Men hon är inte där, man hör hennes röst, men det via en telefon, det känns väl på sätt o vis bra, men man vill ju inte behöva ha en telefon för att höra henne! Jag vill ju höra hennes ord framför mig, inte i text eller i elektronik!

Men men, det e bara att försöka bita ihop, svårt är det, då det i samma veva kom nån jävla svacka själv, årstider och väder som slänger runt som ja vet inte vad, så man e väl inte så oerhört pigg o alert direkt.

A ja, imorgon kommer hon troligtvis hem!   

Då är det slut på allt vad Karolinska heter!
Då kan man börja leva som vanligt !

Då är allt bara historia!

O nu vill jag bara ha min finaste här!!   

1½ år  var det ja..

16/2 var det vår dag.

Minns fortfarande vår första dag, när frågan kom, minns chocken som vällde över en, det var väl bland det sista man räknat med när man väntade på att åka hem till Söderhamn?

Men jag ångrar inte en sekund jag spenderat med denna människa.
Vi har gått genom helvetet och tillbaka ett antal gånger känns det som, (2 pers på 37 kvm , bland annat :P )
Men inte haft ett riktigt bråk en enda gång, vilket i alla fall jag tycker är rätt otroligt ;)

Känns så himla underbart, att ha en så fin människa vid sin sida, en person som alltid finns där, precis som jag alltid försöker finnas till för henne, det är helt obeskrivligt <3

Finns ingen som gör mig så otroligt lycklig som denna människa, men hon är minst lika bra på att driva en till vanvett ibland också ;)

Så många skratt som delats, så många underbara stunder gör att man glömmer bort de negativa som varit, man glömmer bort historian och bara vill blicka framåt, mot den ljusa framtid som väntar! <3

Älskar dig mitt finaste, underbaraste hjärta
Forever and Always