Detta år är det minst en sak som kommer att ändras.

Detta kommer att bli MITT år!

Jag kommer att börja gå mer efter vad JAG vill, och börja säga nej, till saker jag själv känner att jag inte vill.
Oavsett om folk blir arga eller så, men jag lär väl få gå min egen väg nån gång?
Jag har följt andras ord väldigt länge, det blir väl lätt så när man inte är ett så stort fan av konflikter, och rädd i sig. 
Jag följer andras ord, men knappt nån följer mina, utan alltid jag som skall göra nåt för andra. 

Men nu är det stopp! 
Jag måste börja lyssna på mig själv, göra saker som JAG vill göra, för mig själv.

Hitta på mer saker själv, är en sak, dra iväg lite själv, eller med de jag själv väljer. 

Ett exempel var förra helgen. 

En kompis fråga helt plötsligt om ja ville följa med till Täby (sisådär 2 timmar innan hon skulle åka..)
Jag visste att vi hade planerat en resa till J's mormor i Mora, så det var väl kanske inte allt för positiv respons man fick från den man bor under samma tak med. 
Men magkänslan, och huvudet sa Täby, inte Mora. 
Och så blev det. 

Hundutställning i Täby.
Hotellnatt , hotellfrukost, vem klagar? ;)

Jag kom under den resan på en sak, som jag inte har tänkt på alls. 

Jag och J blev ihop i Aug - 12, ja flytta väl hit lite snabbare än jag själv hann med, (som det mesta annat den sommaren...)

Detta, nu i helgen, 

Var första gången jag åkte iväg nånstans SJÄLV!

Hade knappt haft en tanke på det, men jo, så är det nog. 

J har ju haft x antal läkarbesök , så hon har ju åkt bort flera gånger, då jag varit kvar i samma spår, i samma stad.
Men jag då? 

Jag har inte ens varit hem till pappa själv, eller ens till Orsa. 

Så jag kan säga att det var rätt skönt att åka bort, o bara vara, fokusera lite på sig själv. (o hundarna vi hade med då ;) )

Det var första gången, av många fler saker, som jag framöver kommer att göra.
Inte för att andra vill det, utan för att jag själv vill.

Det kommer nog att krävas lite jobb, att lära sig, men det skall gå! 

Så man kan nog se det såhär, det är ett litet försenat nyårslöfte, till mig själv! :)

Det har som kommit upp i skallen på senaste tiden,

Är att man, när balansen i livet kommit igång lite , då man börjat släppa och slappna av, kommit på fötter riktigt,
Börja finnas mer för folk som är där jag befunnit mig.

Jag har klarat dessa två år med i stort sett ingen att reflektera och få ur mig tankar och känslor med,
Men bara för att jag klarar mig genom att skriva, betyder det ju inte att andra gör det.

Att prata ur sig med andra, om så bara vardagssnack kan vara bra, och befinner man sig i sitser som jag gjort, så kan det komma att betyda desto mer.

Efter mötet med Anhöriggruppen på RFSL härom månaden, där de berättade lite om vad de gör, och hur de gör,
då fick i ala fall jag känslan av att det mest var inriktat mot gays och liknande som var med inom det,
men det är väl kanske inte så många som har erfarenhet om transpersoner, hör väl kanske inte till vanligheterna? ;)

Sen efter förra årets Falu Pride , där man träffade grundaren till Transformering,
som inte hade en tanke på att det fanns personer, som jag, som kom in "mitt i smeten" i en transpersons utredning.
Typ det  som står på den hemsidan är vänt till personer som redan lever i ett förhållande med en som sedan kommer ut som trans, inte för oss..

Så vi får se, vad som händer och sker :)

Hur är det att leva med ständig värk?
Inte en dans på moln direkt, men har man lärt sig att leva med det, så vet man oftast vad man klarar och inte klarar av. 

Men omvärlden?
Det är en annan historia...

För , vad kan det vara? 5 år sen, typ?
Tja, för några år sen i alla fall, så var jag till sjukhuset i staden jag bodde då, och ett citat har bränts fast i ryggmärgen, efter undersökningen där:
"Träningsvärk eller deppression!" sa läkaren.

*Träningsvärk? Jag har sportat så länge jag kan minnas, så jag vet då gott och väl vad det är, och det är INTE samma sak! 

*Deppression? Visst, jag vet att humöret kan påverka kroppen, men jag mådde ju bra då, så nej!

Vissa dagar, kan man knappt röra sig, andra känns det bara lite grann, men jag har börjat lära mig vad jag kan och inte, och på vilket sätt jag kan göra vissa saker, för att underlätta för mig själv.

Gick på jobbcoachning under förra året, och stillasittande en hel dag var väl ingen direkt hit, men jag berättade för de jag hade att jag behövde kanske upp och gå lite ibland, och det var väl inget med det? 

Men så hade vi en sommarvikarie som inte riktigt var med..

Fikarast, alla i gruppen gick ut ur salen, jag satt kvar, klarade inte riktigt röra mig så mycket då.(Ofc hade man glömt medicin -_-)

"Ska inte du ta rast också?" hör jag henne säga. 

"Nej, jag sitter hellre kvar, har lite för ont i kroppen."
"Har du jämt det?"
"Mer eller mindre." 
"Vad gör du här då?" fick man till svar, i en ton som att "Varför sjukpensionerar du dig inte?!"
Vad jag gör där? Jadu, vad gör man hos jobbcoach? söker jobb kanske...?!
Och tyvärr hade vi henne som ordinarie lärare sen under hösten....
Men märkte att det va fler än jag som inte kunde med henne! ;)

Var hos AF för nån dag sen, vanligt möte med handläggaren. 

Berättade då att jag inte har kunnat gjort så mycket på senaste tiden, då det har varit tillräckligt med att försöka röra sig. Berättade lite om att jag tänkt börja utredning för värken.
"Är du säker på att du kan jobba då ? Så du inte ska sjukskriva dig?"
Där kom det, IGEN!
Hade jag behövt sjukskriva mig eller så, hade jag väl sagt till om det?!

Jag vill jobba, jag vill röra på mig, sjukskriva/sjukpensionera sig, då blir det väl till att bara gå hemma, och då blir ja typ galen! 
(Visst, man har stallet, men ändå)

Besökte vårdcentralen här i stan strax efter att jag flyttat hit.
Tänkte ge det en ny chans, kanske personalen här i stan var bättre än den i Shamn varit.

På ett halvår:
* Tog jag blodprover 9 ggr (MINST!)
* Var jag på undersökning minst 4 ggr.
Varav på det sista fick jag höra, att provresultatet för bland annat reumatism hade försvunnit (??!!)

* Blev jag skickad till sjukgymnast, som bland det första jag fick höra, efter att hon känt o haft sig , frågade: "Vad gör du här egentligen?" 
Jadu, om jag ens visste det själv....

Har nu bytt vc, så vid prover är det nu en mellanhand mindre till lab.
Dock inte varit dit än, är det ens nån idé att ge det ett försök till?

Känns som lite frågan om just nu..

Jag är uppvuxen med att vara stark, inte visa sin svaghet, utan stänga in de svaga sidorna/tankarna , o vara den som andra kunde vända sig till när de behövt prata ut.

Jag är van med den rollen, då jag har levt med den så länge jag kan minnas. 

Men det finns nu ett ämne, som jag inte pallar, som jag själv lever i dagligen. 

Tiden som går, är alltid ett steg, en minut, en dag närmare en sak som jag inte riktigt längtar till, 

Stockholm! 

Jag vet, att jag borde vant mig vid det, det är något som kommer hända, som måste hända för att J ska må bra o så, 

men helst av allt hade jag velat skippa det hela,  men det går ju inte, såklart! 

Men det går inte riktigt, det är lite för mycket för mig att ens orka med som det känns just nu. 

Just vetskapen om att de tog beslutet igår, o jag e 99% säker på vad svaret blev, 

gjorde mig inte rikigt lugnare, snarare tvärtom! 
Det betyder att det bara är slutet kvar, och med tanke på hur snabbt vårat halvår tm har gått, så vill jag INTE tänka på hur snabbt det kommer gå innan dagen är här....

Tror morgonens händelse gjorde det ännu tydligare att det inte e så länge kvar...

Var på Magnetröntgen med <3, och det undrar ja nästan fortfarande varför jag gjorde..

Att se henne i den maskinen var inte precis det jag behövde...

Det var som en smäll, då påmindes det om innerbörden av gårdagens händelse, att nästa steg är nästa sjukhussäng...

O alla läkarbesök hit och dit gör väl kanske inte saken direkt mkt bättre...
Visst, det är väl bra, men det kan även förknippas med att slutspurten är igång... (På gott och ont...)

Sen brast det när ja kom hem, orken försvann, allt försvann, 

kunde inte förklara, inte ens få ner ett ord på papper (otroligt att ja ens får ner detta nu!) 

inget gick att få fram, inget fanns att få fram, bara tomhet.... tårar....

Det sägs att det kan vara skönt att gråta ur, jag vet jag själv sagt det citatet x antal ggr, 

Men jag tycker inte riktigt om det, 

Tårar kan förknippas med svaghet, vilket inte är något jag vill förknippa mig med riktigt. 

Men det blev för mycket, styrkan svek, har nog bitit ihop och visat mig stark lite för länge, 

för helt plötsligt brister det, bägaren rinner över, det gör det för alla nån gång. 

A ja, vi får se,

Orkar inte skriva nå mer just nu, orkar inte med något mer alls idag känns det som..

Kram på er där ute! 

Nyår snart, om typ 2 dagar, 

då avslutas ett kapitel, ett år, och ett nytt påbörjas...

Vi är hos goda vänner där vi ska spendera nyårsafton, 

hade positiva tankar om typ allt omkring, 

men så brast det! 

Tankarna föll, på det som komma skall. 

Något jag vet att måste ske, men jag är inte pigg på det direkt. 

Närmare bestämt, 

J's operation....

Jag har aldrig varit vidare positiv ang sjukhus, läkare eller dylikt,ALLS!

Visst, man är själv mer eller mindre uppvuxen på sjukhus, iom astman och allergin man haft typ hela sitt liv. 

Men det är besök det, att man fick mediciner och så fixade. 

Men operationer är nåt helt annat....

Jag brukar inte bry mig direkt om sjukhus besök, 

men när det kommer till operationer, allra helst när det handlar om så pass stor operation som detta nu är...

Det är drygt ett år kvar, 

men min oro för det har redan börjat komma, 

jag vet inte vad som kommer ske, inte hur saker kommer bli, ingenting känns det som. 

Det jag vet, 

är att operationen påbörjas tidigt på morgonen, 
och att hon kommer få bli kvar på sjukhuset typ 2 veckor.....

2 veckor, 

utan henne, 

2 veckor själv, i orons velande. 

Jag vet då en sak, 

jag kommer INTE klara att vara hemma i lägenheten! 
Då är det adjöss fullständigt med mitt lugna, glada jag som jag är, 

nervvrak är ett litet ord mot det jag kommer bli. 

Vara inom de 4 väggarna, jag kommer gå ner mig , bli galen, ja, ja vet inte, 

Så nej, där kommer jag inte vara, 

vad jag kommer göra, var jag kommer vara, 

vet jag inte , inte en aning. 

Helst av allt , 

hade jag velat ha henne hemma, 

men nej, det vet jag att inte kommer gå, 

då detta är något hon måste gå igenom, 

och jag kommer stötta henne, no doubts about that! 

Men ändå, 

det är inte nån direkt liten operation hon kommer genomgå. 

Jag har nog haft lite för många "tänk om..." ord och tankar, då det är detta som snurrar..

Tankar kan göra en knäpp, bara av att finnas, 

att ha en miljon tankar snurrandes, men inte kunna greppa ett ord ur nån av de, är enerverande som fasen! 

Det är typ så jag känner, iaf kring detta. 

Jag har försökt få J att skriva ner hennes tankar, som läkaren sa att hon kunde, så blir det lättare att framföra sen vid nästa möte. 

Har själv försökt med samma sak, och jag förstår henne nu att det inte kommit så många rader på det papperet, 

så fort man tar tag i pennan, eller sätter sig vid datan för att skriva frågor, så blir det heltomt! 

Blackout, byebye med varje liten tanke man hade! 

Att hon varit till Logoped, diatermi, laserbehandling, det gör mig inget, det är helt lugnt, 

då jag vet vilken väntetid det kan va på sjukhus, 

men att det snackas om sista operationen , där tar det stopp! 

Det funkar helt enkelt inte, 

jag vill kunna fokusera på nutiden, 

ta en sak, en dag i taget. 

Men nej, operationen kommer, det går inte att undvika. 

Jag vet inte hur detta kommer gå, 

jag vet ingenting alls känns det som, 

jag som brukar vilja ha stenkoll på läget, då känner jag mig lugn och trygg , 

men det känns snarare som att läget är helt tvärtom just nu!

Jag har känt henne sen aug förra året, jag fick reda på vad hon går igenom redan då, 

men det är ju en sak att se det på avstånd,

att en chattkompis genomgår något, det är ju en sak, 

men att som nu, vara mitt i det,

att den människa man älskar mest av allt på denna jord genomgår något som är så allvarligt som det nu är, 

det är ju inte bara nåt märke eller så som ska tas bort, 

utan en mycket mer ingående, mycket mer riskfylld operation..