Nyår snart, om typ 2 dagar, 

då avslutas ett kapitel, ett år, och ett nytt påbörjas...

Vi är hos goda vänner där vi ska spendera nyårsafton, 

hade positiva tankar om typ allt omkring, 

men så brast det! 

Tankarna föll, på det som komma skall. 

Något jag vet att måste ske, men jag är inte pigg på det direkt. 

Närmare bestämt, 

J's operation....

Jag har aldrig varit vidare positiv ang sjukhus, läkare eller dylikt,ALLS!

Visst, man är själv mer eller mindre uppvuxen på sjukhus, iom astman och allergin man haft typ hela sitt liv. 

Men det är besök det, att man fick mediciner och så fixade. 

Men operationer är nåt helt annat....

Jag brukar inte bry mig direkt om sjukhus besök, 

men när det kommer till operationer, allra helst när det handlar om så pass stor operation som detta nu är...

Det är drygt ett år kvar, 

men min oro för det har redan börjat komma, 

jag vet inte vad som kommer ske, inte hur saker kommer bli, ingenting känns det som. 

Det jag vet, 

är att operationen påbörjas tidigt på morgonen, 
och att hon kommer få bli kvar på sjukhuset typ 2 veckor.....

2 veckor, 

utan henne, 

2 veckor själv, i orons velande. 

Jag vet då en sak, 

jag kommer INTE klara att vara hemma i lägenheten! 
Då är det adjöss fullständigt med mitt lugna, glada jag som jag är, 

nervvrak är ett litet ord mot det jag kommer bli. 

Vara inom de 4 väggarna, jag kommer gå ner mig , bli galen, ja, ja vet inte, 

Så nej, där kommer jag inte vara, 

vad jag kommer göra, var jag kommer vara, 

vet jag inte , inte en aning. 

Helst av allt , 

hade jag velat ha henne hemma, 

men nej, det vet jag att inte kommer gå, 

då detta är något hon måste gå igenom, 

och jag kommer stötta henne, no doubts about that! 

Men ändå, 

det är inte nån direkt liten operation hon kommer genomgå. 

Jag har nog haft lite för många "tänk om..." ord och tankar, då det är detta som snurrar..

Tankar kan göra en knäpp, bara av att finnas, 

att ha en miljon tankar snurrandes, men inte kunna greppa ett ord ur nån av de, är enerverande som fasen! 

Det är typ så jag känner, iaf kring detta. 

Jag har försökt få J att skriva ner hennes tankar, som läkaren sa att hon kunde, så blir det lättare att framföra sen vid nästa möte. 

Har själv försökt med samma sak, och jag förstår henne nu att det inte kommit så många rader på det papperet, 

så fort man tar tag i pennan, eller sätter sig vid datan för att skriva frågor, så blir det heltomt! 

Blackout, byebye med varje liten tanke man hade! 

Att hon varit till Logoped, diatermi, laserbehandling, det gör mig inget, det är helt lugnt, 

då jag vet vilken väntetid det kan va på sjukhus, 

men att det snackas om sista operationen , där tar det stopp! 

Det funkar helt enkelt inte, 

jag vill kunna fokusera på nutiden, 

ta en sak, en dag i taget. 

Men nej, operationen kommer, det går inte att undvika. 

Jag vet inte hur detta kommer gå, 

jag vet ingenting alls känns det som, 

jag som brukar vilja ha stenkoll på läget, då känner jag mig lugn och trygg , 

men det känns snarare som att läget är helt tvärtom just nu!

Jag har känt henne sen aug förra året, jag fick reda på vad hon går igenom redan då, 

men det är ju en sak att se det på avstånd,

att en chattkompis genomgår något, det är ju en sak, 

men att som nu, vara mitt i det,

att den människa man älskar mest av allt på denna jord genomgår något som är så allvarligt som det nu är, 

det är ju inte bara nåt märke eller så som ska tas bort, 

utan en mycket mer ingående, mycket mer riskfylld operation..

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Solen skiner och det är rätt varmt o skönt ute, underbart!  Men idag nöjer jag mig med att vara inomhus o bara koppla av, spara energin inför imorgon! ;)   Så sitter man o lyssnar på gamla spellistor, låtar som man nästan glömt bort helt, flash...

Måndag 30/3Sista dagen i plugget.Jag själv hade tänkt läsa en till kurs, men min handläggare sa ifrån.Och påpekade STARKT! Att det fanns så många jobb inom det jag läst, så en till kurs inte var nödvändig.Trodde väl inte riktigt att Af skulle neka at...

Så var det återigen ett tag sen man skrev, *suck*Men vad har hunnits med sen sist då?Inte mycket va ja kan komma på :PUtom en liten detalj då:Lurardagen har ägt rum, och så alltså min födelsedag..Den spenderades mestadels på jobbet, men jag klagar in...

Denna dag hade man kunnat hoppa över..Hade ju tid på sjukhuset vid ca halv 11. Tänkte att, när ja ändå ska dit kan ja ju gå till blodtappen. Skrev in mig där som vanligt, satt ner några minuter, klockan var väl typ kvart över 8 eller nåt, så det va...

Eller ja, operation o operation kanske var lite att ta i kanske? :P Men kan då säga såhär:Jag hade den allra bästa läkaren sen evigheter!   Var ju upp till vc i Torsdags, skulle kolla upp förändringen på ryggen. Det var iaf vad jag var inställd...