Det har som kommit upp i skallen på senaste tiden,

Är att man, när balansen i livet kommit igång lite , då man börjat släppa och slappna av, kommit på fötter riktigt,
Börja finnas mer för folk som är där jag befunnit mig.

Jag har klarat dessa två år med i stort sett ingen att reflektera och få ur mig tankar och känslor med,
Men bara för att jag klarar mig genom att skriva, betyder det ju inte att andra gör det.

Att prata ur sig med andra, om så bara vardagssnack kan vara bra, och befinner man sig i sitser som jag gjort, så kan det komma att betyda desto mer.

Efter mötet med Anhöriggruppen på RFSL härom månaden, där de berättade lite om vad de gör, och hur de gör,
då fick i ala fall jag känslan av att det mest var inriktat mot gays och liknande som var med inom det,
men det är väl kanske inte så många som har erfarenhet om transpersoner, hör väl kanske inte till vanligheterna? ;)

Sen efter förra årets Falu Pride , där man träffade grundaren till Transformering,
som inte hade en tanke på att det fanns personer, som jag, som kom in "mitt i smeten" i en transpersons utredning.
Typ det  som står på den hemsidan är vänt till personer som redan lever i ett förhållande med en som sedan kommer ut som trans, inte för oss..

Så vi får se, vad som händer och sker :)

Så har veckan gått,
En vecka sen hjärtat opererade sig, tiden har gått rätt snabbt ändå :)
Bara invänta några veckor till, så är nog allt som vanligt igen :)

Hon kom hem i tisdags, och jag skulle egentligen upp till plugget som vanligt, men tack vare att man har en underbar lärare, så fick man ta med sig arbetet och jobba hemigrån, och då kunna pyssla om och hjälpa J! =)
KAn väl säga det kändes lite konstigt att stänga av larmen :P
Inte för att man kunde sova nå mycket längre än den tid de brukar ringa inte...
Men bara känslan att ligga kvar i sängen va inte så dumt! ;)

Framåt då?
Jadu, nu är ju J klar med 9.90% av denna resa, vilket känns underbart, att man äntligen kan släppa allt snart, bara koppla bort sjukhus m.m

Fick ett samtal igår, om man vill med på tävling i Fagersta på måndag , underbart att vara tillbaka igen :)
Det som kom upp i skallen då, va om man skulle behöva ta ledigt från plugget, men hörde nu på morgonen att man e ledig då, iom att det e röd dag (annandag påsk) :)

Och så kommer man nog vara i stallet mer framöver , ska kolla upp det mer till veckan :) <3
Men det e så underbart att va med dessa underbara varelser, om så bara vara, stå o mysa i boxen med fina grabbarna! <3

Att leva med en transperson är ingen dans på rosor, det ska gudarna veta!

Men jag ångrar inte en sekund att jag träffade henne   

Jag lärde känna J för snart 3 år sen, tror ja det va..
Fick reda på ganska tidigt vad hon genomgick, men jag var helt ny på vad det var, aldrig hört talats om det alls innan.
Men vad det va blev man ju snart varse..

J har genomgått denna utredning i snart 7 år, riktlinjerna säger 2-3 år. (Bra där!)
Det har varit total brist i kommunikationen mellan sjukhusen, krångel, krångel och ännu mer krångel , har något gått som det ska direkt, så har man varit överlycklig typ.

Och iom detta, har hjärtat haft väldiga berg o dalbanor i både humör och temperament, med oerhörda dippar då motgångarna aldrig tagit paus.

Fokuset utifrån har hamnat på J, som genomgår något nytt, såklart att fokuset hamnar där, man vill ju veta vad det är, hur det går m.m.m
All fokus på henne, men jag då? Nej, jag är ju ingen speciell, jag bara finns där, jag är ju bara "normal" , såklart att det inte är något speciellt med mig, jag genomgår ju inget..

Jag är van sen typ hela mitt liv, att stå i skuggan, så det är för mig inget nytt, låta andra stå i "rampljuset" och själv stå där man står.

Typ enda gångerna jag uppmärksammas, är när J nämner mig, för att fokus knappt en minut senare åter faller på henne..
 

Men såklart, jag är ju ingen så, jag bara finns.
Jag bara håller J ovanför ytan när hon går ner sig, sen är det bra typ, har ju bara hela henne på mina axlar.

Men men, det e väl som det är..

Första operationen, genomfördes i Okt-13.
Hon åkte själv, jag hade ingen möjlighet att följa med.
Vilket kändes helt förjävligt rent utsagt!

Jag går av o an här hemma, och hon är över 20 mil hemifrån..

Men man hade iaf jobbcoachen då, ett sätt att försöka skingra tankarna.

Han visste vad som pågick , så det va helt lugnt att jag gick ifrån då och då, för att ringa, få luft, bryta ihop eller vad det nu kunde vara. Ingen fara från hans sida.
(Väldans tur man inte hade satmaran då!!)

Men så har man ju världens bästa pappa m. partner!
Underbara Madde, satte över pengar så jag kunde spendera helgen i sthlm!! :D
Och bästa Jussi fixade så ja kunde bo hos henne!

TACK!!

Och så precis, så hade vi eget arbete eller nåt sånt, hade ingen jobbcoach iaf, så blev till att man bokade en liten resa, typ alla andra utom J visste om det.... :p

Åkte ner på torsdagen,
Hade kontakt via sms med Jamie under resan,
hade extrajobb på Kupolen då, så sa att jag skulle jobba så ja inte kunde prata den dagen, utan sms va enda sättet jag kunde nås. O hon gick på det! ^^

Efter mycket om och men hittade man fram till rätt avdelning.
Tänkte spela in när ja gick in i rummet, för att ha hennes reaktion dokumenterad.

Gick in i rummet, med inspelningen igång.
O man möttes av att hon SOV!!!

Så ja satt mig lugnt o vänta, bara försökte slappna av.
När man hörde lite ljud av henne, gick man o ställde sig vid sängkanten o bara såg på henne.
Hon slog upp ögonen, och det första man möttes av var ett uppfällt långfinger...?!
"Vad gör du här??" var första orden man fick . (Tack, tycker om dig också typ..)

Som det kändes då var man en hårsmån från att vända o gå ut o åka hem igen, men nepp, jag stannade kvar.

Var x antal gånger under de dagarna, nära på att åka hem, bara skita i allt.
Jag tycker redan att det är jobbigt med sjukhus, se hjärtat ligga helt utslagen med slangar och maskiner inkopplade, gjorde mig inte direkt lugnare, och sen personalens bemötande gjorde absolut inte saken bättre!
Tror det va 1-2 av de som jobbade den helgen, som kunde visa trevligt bemötande även mot den anhörige.

Ett exempel:
Jamie hade kudde under knävecken, för att avlasta operationsstället, så att benen var som ett V.
Jag sa att de kanske kunde lägga någon kudde under fötterna på henne också, så även de avlastas, tror ni det hände? Nepp!

"Personalen vet bäst!" och liknande citat hörde jag x antal gånger.
Men resultatet av deras "handling" ?
J fick långvarit känselbortfall och sår på hälarna..

Hade personalen bara lyssnat hade det troligtvis inte hänt.

Men men, jag är ju som sagt ingen, ingen att lyssna på i alla fall.

Och sen när de skulle köra upp henne o ta bort omslaget, så va jag kvar på rummet.
När hjärtat var kvar, sa de att det var bara att fråga i luckan om hur det går.

Sagt och gjort, jag frågade efter ett tag.
"Det märks när de kommer tillbaka!" snäste tjejen mot mig.
Tack, då vet man det, inte sätta sin fot på KS igen - check! Typ..

Redan i Telefon på op dagen, det står klart och tydligt i broschyren man får hem, att en anhörig kan hålla kontakt med avdelningen under tiden.

Även där blev man typ avsnäst, bara för man hade en liten fråga..

Är det svårt att bemöta med vänlighet eller?!

Men men, hem kom hon i alla fall, efter typ 9 dagar.

Nu är hon iväg igen, för den andra och förhoppningsvis sista operationen, utom halsen då, men den är på Akademiska, och troligtvis bara över dagen.

Jag hemma även denna gång, men har inga planer på att åka ner.
Men nu beräknas hon ju bara vara borta typ 3 dagar så, ingen mening att åka ner.

Men jobbigt är det ändå, allra helst på kvällen när man har en ekande tom säng att lägga sig i, när man är van att nästan varje kväll under våra 1½år tillsammans , känna hennes armar runt sig, känna hjärtslagen sakta ner ju längre in i sömnen hon faller.

Men hon är inte där, man hör hennes röst, men det via en telefon, det känns väl på sätt o vis bra, men man vill ju inte behöva ha en telefon för att höra henne! Jag vill ju höra hennes ord framför mig, inte i text eller i elektronik!

Men men, det e bara att försöka bita ihop, svårt är det, då det i samma veva kom nån jävla svacka själv, årstider och väder som slänger runt som ja vet inte vad, så man e väl inte så oerhört pigg o alert direkt.

A ja, imorgon kommer hon troligtvis hem!   

Då är det slut på allt vad Karolinska heter!
Då kan man börja leva som vanligt !

Då är allt bara historia!

O nu vill jag bara ha min finaste här!!   

1½ år  var det ja..

16/2 var det vår dag.

Minns fortfarande vår första dag, när frågan kom, minns chocken som vällde över en, det var väl bland det sista man räknat med när man väntade på att åka hem till Söderhamn?

Men jag ångrar inte en sekund jag spenderat med denna människa.
Vi har gått genom helvetet och tillbaka ett antal gånger känns det som, (2 pers på 37 kvm , bland annat :P )
Men inte haft ett riktigt bråk en enda gång, vilket i alla fall jag tycker är rätt otroligt ;)

Känns så himla underbart, att ha en så fin människa vid sin sida, en person som alltid finns där, precis som jag alltid försöker finnas till för henne, det är helt obeskrivligt <3

Finns ingen som gör mig så otroligt lycklig som denna människa, men hon är minst lika bra på att driva en till vanvett ibland också ;)

Så många skratt som delats, så många underbara stunder gör att man glömmer bort de negativa som varit, man glömmer bort historian och bara vill blicka framåt, mot den ljusa framtid som väntar! <3

Älskar dig mitt finaste, underbaraste hjärta
Forever and Always     

Long time, again! :P

A ja, vad har hänt då?
*Börjat plugga , läser nu försäljning och kundservice med inriktning detaljhandel på Lernia här i Blge! =)
Trivs superbra, lite jobbigt att sitta ner hela dagarna bara, men det går an :p

*Firat 1½ år med finaste! <3

* J's nästa operation är bokad.
Sker nu på måndag, men denna gång är hon bara borta max 3 dagar, så inte lika länge alls som sist! =)

*Man har blivit äldre, trodde man skulle slippa höra nån sång, men nepp, man drog på möte för Falu Pride, sen va de typ kört! ;)

*Varit i V-ås x2
Första gångerna jag mågonsin varit i den staden, men första kan väl kanske ha avslutats roligare än aktuten? :P
Men men, det blir väl så när medicinerna inte vill fungera som de ska? ;)

Trevligt annars iaf, hälsade på lite vänner o hade det allmänt trevligt :)

Andra gången var lite bättre avslut :P
Skulle fira J's kusin, så vi drog ner ett gäng och överraskade honom lite :P
Började med Pizza Hut och avslutades med nån timme i en stor arkadhall, med spel & bilsimulatorer!
(Passande när typ hela familjen är bilnördar, och vinnarskallar hela bunten! ;))
Men varmt rekommenderat ställe iaf, dit bär det av fler gånger! =)
Här var vi! :
http://strikebowling.se/

Tja, det va väl det? :P

Ska försöka va lite mer aktiv här, men man kommer ju av sig hela tiden ;)