Att leva med en transperson är ingen dans på rosor, det ska gudarna veta!

Men jag ångrar inte en sekund att jag träffade henne   

Jag lärde känna J för snart 3 år sen, tror ja det va..
Fick reda på ganska tidigt vad hon genomgick, men jag var helt ny på vad det var, aldrig hört talats om det alls innan.
Men vad det va blev man ju snart varse..

J har genomgått denna utredning i snart 7 år, riktlinjerna säger 2-3 år. (Bra där!)
Det har varit total brist i kommunikationen mellan sjukhusen, krångel, krångel och ännu mer krångel , har något gått som det ska direkt, så har man varit överlycklig typ.

Och iom detta, har hjärtat haft väldiga berg o dalbanor i både humör och temperament, med oerhörda dippar då motgångarna aldrig tagit paus.

Fokuset utifrån har hamnat på J, som genomgår något nytt, såklart att fokuset hamnar där, man vill ju veta vad det är, hur det går m.m.m
All fokus på henne, men jag då? Nej, jag är ju ingen speciell, jag bara finns där, jag är ju bara "normal" , såklart att det inte är något speciellt med mig, jag genomgår ju inget..

Jag är van sen typ hela mitt liv, att stå i skuggan, så det är för mig inget nytt, låta andra stå i "rampljuset" och själv stå där man står.

Typ enda gångerna jag uppmärksammas, är när J nämner mig, för att fokus knappt en minut senare åter faller på henne..
 

Men såklart, jag är ju ingen så, jag bara finns.
Jag bara håller J ovanför ytan när hon går ner sig, sen är det bra typ, har ju bara hela henne på mina axlar.

Men men, det e väl som det är..

Första operationen, genomfördes i Okt-13.
Hon åkte själv, jag hade ingen möjlighet att följa med.
Vilket kändes helt förjävligt rent utsagt!

Jag går av o an här hemma, och hon är över 20 mil hemifrån..

Men man hade iaf jobbcoachen då, ett sätt att försöka skingra tankarna.

Han visste vad som pågick , så det va helt lugnt att jag gick ifrån då och då, för att ringa, få luft, bryta ihop eller vad det nu kunde vara. Ingen fara från hans sida.
(Väldans tur man inte hade satmaran då!!)

Men så har man ju världens bästa pappa m. partner!
Underbara Madde, satte över pengar så jag kunde spendera helgen i sthlm!! :D
Och bästa Jussi fixade så ja kunde bo hos henne!

TACK!!

Och så precis, så hade vi eget arbete eller nåt sånt, hade ingen jobbcoach iaf, så blev till att man bokade en liten resa, typ alla andra utom J visste om det.... :p

Åkte ner på torsdagen,
Hade kontakt via sms med Jamie under resan,
hade extrajobb på Kupolen då, så sa att jag skulle jobba så ja inte kunde prata den dagen, utan sms va enda sättet jag kunde nås. O hon gick på det! ^^

Efter mycket om och men hittade man fram till rätt avdelning.
Tänkte spela in när ja gick in i rummet, för att ha hennes reaktion dokumenterad.

Gick in i rummet, med inspelningen igång.
O man möttes av att hon SOV!!!

Så ja satt mig lugnt o vänta, bara försökte slappna av.
När man hörde lite ljud av henne, gick man o ställde sig vid sängkanten o bara såg på henne.
Hon slog upp ögonen, och det första man möttes av var ett uppfällt långfinger...?!
"Vad gör du här??" var första orden man fick . (Tack, tycker om dig också typ..)

Som det kändes då var man en hårsmån från att vända o gå ut o åka hem igen, men nepp, jag stannade kvar.

Var x antal gånger under de dagarna, nära på att åka hem, bara skita i allt.
Jag tycker redan att det är jobbigt med sjukhus, se hjärtat ligga helt utslagen med slangar och maskiner inkopplade, gjorde mig inte direkt lugnare, och sen personalens bemötande gjorde absolut inte saken bättre!
Tror det va 1-2 av de som jobbade den helgen, som kunde visa trevligt bemötande även mot den anhörige.

Ett exempel:
Jamie hade kudde under knävecken, för att avlasta operationsstället, så att benen var som ett V.
Jag sa att de kanske kunde lägga någon kudde under fötterna på henne också, så även de avlastas, tror ni det hände? Nepp!

"Personalen vet bäst!" och liknande citat hörde jag x antal gånger.
Men resultatet av deras "handling" ?
J fick långvarit känselbortfall och sår på hälarna..

Hade personalen bara lyssnat hade det troligtvis inte hänt.

Men men, jag är ju som sagt ingen, ingen att lyssna på i alla fall.

Och sen när de skulle köra upp henne o ta bort omslaget, så va jag kvar på rummet.
När hjärtat var kvar, sa de att det var bara att fråga i luckan om hur det går.

Sagt och gjort, jag frågade efter ett tag.
"Det märks när de kommer tillbaka!" snäste tjejen mot mig.
Tack, då vet man det, inte sätta sin fot på KS igen - check! Typ..

Redan i Telefon på op dagen, det står klart och tydligt i broschyren man får hem, att en anhörig kan hålla kontakt med avdelningen under tiden.

Även där blev man typ avsnäst, bara för man hade en liten fråga..

Är det svårt att bemöta med vänlighet eller?!

Men men, hem kom hon i alla fall, efter typ 9 dagar.

Nu är hon iväg igen, för den andra och förhoppningsvis sista operationen, utom halsen då, men den är på Akademiska, och troligtvis bara över dagen.

Jag hemma även denna gång, men har inga planer på att åka ner.
Men nu beräknas hon ju bara vara borta typ 3 dagar så, ingen mening att åka ner.

Men jobbigt är det ändå, allra helst på kvällen när man har en ekande tom säng att lägga sig i, när man är van att nästan varje kväll under våra 1½år tillsammans , känna hennes armar runt sig, känna hjärtslagen sakta ner ju längre in i sömnen hon faller.

Men hon är inte där, man hör hennes röst, men det via en telefon, det känns väl på sätt o vis bra, men man vill ju inte behöva ha en telefon för att höra henne! Jag vill ju höra hennes ord framför mig, inte i text eller i elektronik!

Men men, det e bara att försöka bita ihop, svårt är det, då det i samma veva kom nån jävla svacka själv, årstider och väder som slänger runt som ja vet inte vad, så man e väl inte så oerhört pigg o alert direkt.

A ja, imorgon kommer hon troligtvis hem!   

Då är det slut på allt vad Karolinska heter!
Då kan man börja leva som vanligt !

Då är allt bara historia!

O nu vill jag bara ha min finaste här!!   

 

Ika - Bilmek o Mamma

7 april 2014 13:15

Kan säga att sluta tryck ner dig så :O du går igenom allt detta med oro och glädje o ledsamhet och ensamhet o allt. Vem stöttar dig? Ingen! Jag försöker nu när vi fått kontakt igen. Och jag ska säga dig att du e minst lika viktig, speciellt för J. Hon behöver dig lika mycke som du behöver henne. Mer än vad ni anar båda två.

Du betyder och är minst lika viktig du! Ni är verkligen starka båda två som går igenom detta oh det är så kul o läsa de positiva du skriver men fan va man blir arg på de med läkarna/sjuksystrana m.m sa o betedde sig.

http://cms.blo.gg

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Solen skiner och det är rätt varmt o skönt ute, underbart!  Men idag nöjer jag mig med att vara inomhus o bara koppla av, spara energin inför imorgon! ;)   Så sitter man o lyssnar på gamla spellistor, låtar som man nästan glömt bort helt, flash...

Måndag 30/3Sista dagen i plugget.Jag själv hade tänkt läsa en till kurs, men min handläggare sa ifrån.Och påpekade STARKT! Att det fanns så många jobb inom det jag läst, så en till kurs inte var nödvändig.Trodde väl inte riktigt att Af skulle neka at...

Så var det återigen ett tag sen man skrev, *suck*Men vad har hunnits med sen sist då?Inte mycket va ja kan komma på :PUtom en liten detalj då:Lurardagen har ägt rum, och så alltså min födelsedag..Den spenderades mestadels på jobbet, men jag klagar in...

Denna dag hade man kunnat hoppa över..Hade ju tid på sjukhuset vid ca halv 11. Tänkte att, när ja ändå ska dit kan ja ju gå till blodtappen. Skrev in mig där som vanligt, satt ner några minuter, klockan var väl typ kvart över 8 eller nåt, så det va...

Eller ja, operation o operation kanske var lite att ta i kanske? :P Men kan då säga såhär:Jag hade den allra bästa läkaren sen evigheter!   Var ju upp till vc i Torsdags, skulle kolla upp förändringen på ryggen. Det var iaf vad jag var inställd...