Tja, det kan man väl minst säga?

Fick sms i morse, om tid och plats då vi skulle möta upp Cissi
(ägaren till sköthästen jag hade i Söderhamn innan jag flyttade, se bild)

Det bar av till en hästaffär här i stan, där några hästar från västerbo Stuteri (trav) skulle visas upp, sas det :)

Och japp, 2 av de  var med, o Cissi kände nog igen en ganska skapligt (hon har jobbat på västerbo)

O var in i affären, första gången på jag vet inte hur länge, som jag var in i en hästaffär!

Hästdelen för mig, har legat på hyllan, men den börjar nog komma ner därifrån, iaf from idag!

Cissi, som man kan flumma, o snacka häst hur mkt som helst, som jag har ridit hos sen -09. 

Så tja, man kke skulle ta upp hästdelen igen? :)

Har ju ett litet stall i Gustafs, hos J's farbror som man får pyssla lite i när man är där :)
Har varit dit några ggr, o tja, man kan väl säga att man vaknat till mer och mer :)

Att jag lagt ner det från början, var nog att så mycket hände på en och samma gång, både vad gäller djuren, som annat, så det blev typ kaos, vilket resulterade i att man la ner, helt och hållet, med det mesta..

Men nu har det mesta lugnat sig, och man kommit tillbaka till den man brukar vara, 

man känner igen sig själv mer nu än då , (om inte mer nu än nån gång innan?)

A ja, tillbaka till dagen! 

Efter hästshopen, bar det av till Granngården, där Cissi skulle handla lite till stallet :)

Innan det blev lite fika på Waynes, Kupolen :) (med ännu mer flum/hästsnack! ;))
(O nu kke J fattar hur jag känner mig, när hon snackar biler? ^^ Hon såg ut som ett frågetecken typ hela tiden ;D)

Lidl , sen Biltema, och (surprise!) ännu mer hästartiklar?! :O ;)

Så det var väl dagen i allmänhet, för sen påbörjade Cissi resan upp till stan, och jag o Jamie åkte hem, 
Och Vips! så var hemnet uppe på min dator... med sökord "hästgård" ....

Likaså Hästnet kom upp inom kort...

Så tja, man kke e tillbaka i gamla banor igen? :P

Men så kom frågan upp i skallen, 

Jobba med hästar, eller ha det som hobby?

Fick även svar på ett inlägg på fb, 

där jag lagt upp en länk till en gård med många minnen, som nu är till salu, igen..

Kommentaren jag fick til svar, fick mig att tänka tillbaka till den tiden, 

Jag var bara där en kort tid, men hade mer än gärna stannat kvar där, no doubts..

Men ägarna skulle flytta utomlands, så nej, det fanns ingen möjlighet att återvända dit. 

Jag blev däremot tillfrågad, att flytta till Holland, o börja jobba hos de där.. 

Det jag kom att tänka på då, var om jag verkligen var redo för att flytta utomlands, släppa allt här i Sverige, och börja om helt?

Iofs, vid en period förra året, hade jag mer än gärna gjort det, om man tänker så, 

slippa allt som hände här, o bara åka. 

Men nej, riktigt så är man väl inte (tyvär?)

En till fråga som kom upp då, var om hästar verkligen var något jag ville jobba med? 
Iaf jag, tkr att man borde veta (iaf till 80-90%) att det är det man vill jobba med, innan man drar sig utomlands,

men det kke bara är jag?

Så det blev ingenting av det, då. 

Det svaret jag fick , innehöll bla en text om att de sökte en hästskötare,

"nån som du" innehöll texten, vilket fick mig att stanna upp lite..

Vaddå nån som jag? 
Vad är så spec med mig?? 

Kanske man är som så många gånger förr, 

nedvärderar sig själv, 

tror att man är sämre än man egentligen är. (not surprised!) 

Men just med tanke på att de är en ganska känd släkt/familj inom hästvärlden, som citatet kom ifrån, 

satt man så bra spår hos de ändå? 

Tydligen, annars hade de nog inte sagt nå sånt ? :P

Så tja, tankarna kom tillbaka, kke skulle dra sig från Sverige framöver? 

Men jag vet inte, 

Lämna J har jag väl inga direkta planer på, inte för att flytta utomlands iaf.. 

Att byta stad är en sak, om man hittar jobb eller så(pendlingsmöjligheter), men byta land? 
Ne, inte utan henne! 

Så OM man nu skulle dra utomlands, så ska hon bli klar med allt först, o det är ett tag kvar innan dess...

Men vi får se, vad framtiden har att inbringa! :)

 
Fina Corlando!  <3
(Från svenska platsen som nämns i inlägget)

Känns som var än man ser, så är folk omkring en gravida, eller har nyligen fått tillökning (detta år) 

O nu när jag arbetar på dagis, så är det väl inte lugnare där direkt?!

o man själv? 
Tja, ingen graviditet än, på nåt år eller så...

Men tankarna finns, helt klart..!
Dock så finns det lite regler och så, innan man kan genomföra allt, vilket blir om 1-2år eller nå sånt..

Men med alla omkring en, så förstärks nästan tankarna, (och våren hjälper väl inte direkt? ;))

Så ja....

*Namn har vi redan börjat fundera på (och är nästan förvånannsvärt överens om..)

*Kläder, har (iaf jag) kollat runt lite på :)

Att vara bland 1-3 åringar, typ 36 tim/v, det är fasen inte bra just nu! :P
Man blir inte mindre sugen på barn direkt ;)

Men vi får se, nån gång blir det nog av!! :)

Här var det längesen man skrev??? :O
Men känns som att man typ aldrig är hemma om dagarna, o när man väl är hemma så finns inte orken till att skriva, så det har hamnat lite på is ett tag....

Men det ska det bli ändring på! ;)

Jag är uppvuxen med att vara stark, inte visa sin svaghet, utan stänga in de svaga sidorna/tankarna , o vara den som andra kunde vända sig till när de behövt prata ut.

Jag är van med den rollen, då jag har levt med den så länge jag kan minnas. 

Men det finns nu ett ämne, som jag inte pallar, som jag själv lever i dagligen. 

Tiden som går, är alltid ett steg, en minut, en dag närmare en sak som jag inte riktigt längtar till, 

Stockholm! 

Jag vet, att jag borde vant mig vid det, det är något som kommer hända, som måste hända för att J ska må bra o så, 

men helst av allt hade jag velat skippa det hela,  men det går ju inte, såklart! 

Men det går inte riktigt, det är lite för mycket för mig att ens orka med som det känns just nu. 

Just vetskapen om att de tog beslutet igår, o jag e 99% säker på vad svaret blev, 

gjorde mig inte rikigt lugnare, snarare tvärtom! 
Det betyder att det bara är slutet kvar, och med tanke på hur snabbt vårat halvår tm har gått, så vill jag INTE tänka på hur snabbt det kommer gå innan dagen är här....

Tror morgonens händelse gjorde det ännu tydligare att det inte e så länge kvar...

Var på Magnetröntgen med <3, och det undrar ja nästan fortfarande varför jag gjorde..

Att se henne i den maskinen var inte precis det jag behövde...

Det var som en smäll, då påmindes det om innerbörden av gårdagens händelse, att nästa steg är nästa sjukhussäng...

O alla läkarbesök hit och dit gör väl kanske inte saken direkt mkt bättre...
Visst, det är väl bra, men det kan även förknippas med att slutspurten är igång... (På gott och ont...)

Sen brast det när ja kom hem, orken försvann, allt försvann, 

kunde inte förklara, inte ens få ner ett ord på papper (otroligt att ja ens får ner detta nu!) 

inget gick att få fram, inget fanns att få fram, bara tomhet.... tårar....

Det sägs att det kan vara skönt att gråta ur, jag vet jag själv sagt det citatet x antal ggr, 

Men jag tycker inte riktigt om det, 

Tårar kan förknippas med svaghet, vilket inte är något jag vill förknippa mig med riktigt. 

Men det blev för mycket, styrkan svek, har nog bitit ihop och visat mig stark lite för länge, 

för helt plötsligt brister det, bägaren rinner över, det gör det för alla nån gång. 

A ja, vi får se,

Orkar inte skriva nå mer just nu, orkar inte med något mer alls idag känns det som..

Kram på er där ute! 

Var till vårdcentralen i fredags för att kolla upp höften som inte blivit bättre efter halkan i onsdags.
Det var inget fel med den, bara mjukdelar som slagits i och skulle gå över av sig självt.

Det som läkaren däremot kom att fråga, utan att jag nämnt något var:
"Finns det några reumatiska sjukdomar i släkten?"
Bara frågan kan komma som en käftsmäll eller så för vem som helst, allra helst i min ålder..

Men nej, inte för mig.
Jag blev snarare glad (konstig kan tyckas)

Glad att ÄNTLIGEN få höra något sånt av en inom läkarvården!
Då jag har haft kraftig värk i kroppen i flera år, men lycka till att bli tagen på allvar.
Har gått till typ 5 läkare och inte fått något vettigt svar ,
det bästa svaret jag fått har varit
"Du har träningsvärk eller depression!"
Och då visste jag själv mer än de om det.

Men att äntligen få riktigt svar var härligt, att ens vara ett steg på väg till att få ett riktigt svar!

Så snart får man kallelse till ännu ett läkarbesök, med fokus på kroppen, inte bara höften.
Så bara till att vänta. .

Hjärtat kom hem igår, och man behöcde inte se henne, räckte med att hon stod i hallen, ja märkte redan då att det var något som skett, vet knappt ens själv hur. 

Men hon kom in och kasta en lapp på mig, o det riktigt lyste av hela henne, så första tanken, innan jag läst lappen var typ
*Vad har du ätit då? Droger?!*
Men sen när man såg lappens text så förstod ja, väntan var över! 

I December förra året, var vi ner till hennes psykolog i Uppsala, för en sista avstämning innan alla papper från processen skickas in till Socialstyrelsens Rättsliga Råd, som sedan kommer ta upp fallet, och godkänna eller neka tillstånd till att byta pers nr, vilket även innebär : neka eller godkänna att de slutliga operationerna genomförs. 

Vi har hört/läst att det brukar ta mellan 3 månader och 1 år innan de tar beslut. 

Om man räknar lite...

3 Dec var vi sist i Uppsala, avstämning hos psykologen, som sedan skulle skicka papper...

3-12 månader sades det, så mellan Mars - Dec då, 

Och om man räknar på det, så har avd. i Solna stängt Juni - Aug.
Vi räknade nog mest på att allt skulle ske EFTER den stängda perioden i Solna, 

Typ Sep eller så, 

Men om man återgår till Rättsliga Rådet, 

Mar- Dec
Lappens text igår: 

"19 feb tas ärendet upp i Rättsliga Rådet"

Så jag förstår att hon var uppåt, att hon minst sagt klättrade på väggarna (rätt skönt med enplans lägenhet i det här fallet ;))

Men det var så jävla härligt att se! :)

hon har brutit ihop x antal ggr under den tid jag känt henne, för att hon inte orkat med alla motgångar som kommer titt som tätt, 

så det var underbart att se henne så glad igår, det värmde rejält! 

Jag har vetat sen första stund, att hon kommer att klara vad än hon tar sig för, 

Visst, motgångar finns det alltid, men det gäller att bita ihop och försöka ta sig genom det! 

Och det belönades, rätt skapligt må ja väl säga :)

så om typ en månad, bär det troligtvis av till Sthlm! 

Jag har alltid funnits, och kommer alltid finnas för min finaste,

finns inte en chans på miljonen att jag släpper taget om henne!! 

<3

Pappa var här i helgen, vilket var härligt! 
Första gången han såg vår "lya" (även om han sagt sen typ aug när ja flytta hit att han ska komma ner  ;)) 
Men det blev en bra helg ändå, lite mindre trevlig stund på lördagskvällen bara, men annars bra :) 
dock så verkar både han och J tyckt att man börja se sjuk och sliten ut, men som vanligt så borstar man ju bara bort det. 

Men igår så kom det tillbaka. 

Feber hade man nog haft lite grann på söndagen, men det kom väl efter sen man varit ute i kylan, tänkte jag. 

Gick till jobbet som vanligt, där man var typ 3 timmar eller nåt, innan det tog stopp. 

Orken var som bortblåst, kände mig trött, hänig och seg, ja, nästan illamående. 

O jag som typ aldrig blir sjuk heller, så varje gång nåt sånt här dyker upp vet ja knappt vad man ska göra. 

Men men, jag drog hem, var väl inte så pigg på att vara i kök, och allra helst inte försöka räkna i kassan när man knappt orkade stå på fötterna, försökte med några kunder i kassan på morgonen, men det fungerade knappt, kunde inte ens få fram summan av den enklaste växlingen!

Så J kom o sjutsade hem mig under sin lunchrast, det första jag gjorde var att gå o lägga mig under de två tjockaste täcken vi har, frös som att det vore 30 minus grader eller nåt.

Det gick som i vågor hela resten av dagen, ena stunden kändes det som vanligt, andra kunde man knappt ens hålla upp handen, som att man ska dricka något. 

O matlusten har lyst med sin frånvaro även den,

3 mackor o lite saft, var det enda jag lyckades få i mig på hela dagen igår, inte varit hungrig alls. 

Idag, 

2 timmars sömn på en hel nat, jippie! (NOT!!)

Legat o svettas och frusit o ja, ja vet inte vad hela natten, så nej, jag stannade hemma idag. 

Men klev upp med J i morse, och var lite social med henne innan hennes jobb kallade, sen var det bara för mig i gå och lägga mig igen, trodde inte man skulle lyckats somna (brukar ha SUPERSVÅRT med det efter att man varit uppe en stund) men igång med musik på mob, tror ja hörde 3 låtar eller så, sen blev det svart. 

O vaknade 2½ timme senare, hur skönt var inte det på en skala?

Men idag blir inte många knop, hjärtat jobbar till 4, sen ska iaf hon till Falun en sväng, på diatermin, men jag tror ja stannar hemma (e så skönt i sängen under täcken ist för vara ute i kylan ;))

Vi får se hur denna dag fortsätter, men jag tänker INTE röra mig mkt! 

Måndag, 

morgonen känns det som att man kunde varit utan, 

helspänd, illaående, nervös, ja, u name it. 

Men men, polisstationen väntade, gick väl bra, men jag tycker inte om att dra upp det igen, vill försöka komma vidare, försöka släppa det som varit och tänka framåt. 

Nu när man väl kommit framåt, börjat bli den man varit. 

A ja, det gick bra där iaf, var inte så långvarit , sen släppte allt på en och samma gång, vilket både va skönt och lite obehagligt på samma gång, men det lugnade sig.

Första dagen på Cz ida, handledaren visste att jag skulle komma sent, så det var ingen fara. 

Kom väl dit vid typ kvart i 10 eller nå, 

fick skåp, och rundvandring (kan säga det snurrar i huvudet än!)

sen var det slut för idag(?)

Trodde man skulle jobba dagen ut, men tji fick man visst ;)

(INTE mig emot idag!)

Så nu e man hemma och har lindat foten, som man lyckades vricka till på nån jävla isfläck på väg hem! -_-

Har iaf godis och dricka att trösta mig med ;)

Nu blir det slapp vid datan, kanske spela nåt eller nåt, bara koppla av efter dagen. 

Imorn börjar allvaret på Cz! :)