Jag är uppvuxen med att vara stark, inte visa sin svaghet, utan stänga in de svaga sidorna/tankarna , o vara den som andra kunde vända sig till när de behövt prata ut.

Jag är van med den rollen, då jag har levt med den så länge jag kan minnas. 

Men det finns nu ett ämne, som jag inte pallar, som jag själv lever i dagligen. 

Tiden som går, är alltid ett steg, en minut, en dag närmare en sak som jag inte riktigt längtar till, 

Stockholm! 

Jag vet, att jag borde vant mig vid det, det är något som kommer hända, som måste hända för att J ska må bra o så, 

men helst av allt hade jag velat skippa det hela,  men det går ju inte, såklart! 

Men det går inte riktigt, det är lite för mycket för mig att ens orka med som det känns just nu. 

Just vetskapen om att de tog beslutet igår, o jag e 99% säker på vad svaret blev, 

gjorde mig inte rikigt lugnare, snarare tvärtom! 
Det betyder att det bara är slutet kvar, och med tanke på hur snabbt vårat halvår tm har gått, så vill jag INTE tänka på hur snabbt det kommer gå innan dagen är här....

Tror morgonens händelse gjorde det ännu tydligare att det inte e så länge kvar...

Var på Magnetröntgen med <3, och det undrar ja nästan fortfarande varför jag gjorde..

Att se henne i den maskinen var inte precis det jag behövde...

Det var som en smäll, då påmindes det om innerbörden av gårdagens händelse, att nästa steg är nästa sjukhussäng...

O alla läkarbesök hit och dit gör väl kanske inte saken direkt mkt bättre...
Visst, det är väl bra, men det kan även förknippas med att slutspurten är igång... (På gott och ont...)

Sen brast det när ja kom hem, orken försvann, allt försvann, 

kunde inte förklara, inte ens få ner ett ord på papper (otroligt att ja ens får ner detta nu!) 

inget gick att få fram, inget fanns att få fram, bara tomhet.... tårar....

Det sägs att det kan vara skönt att gråta ur, jag vet jag själv sagt det citatet x antal ggr, 

Men jag tycker inte riktigt om det, 

Tårar kan förknippas med svaghet, vilket inte är något jag vill förknippa mig med riktigt. 

Men det blev för mycket, styrkan svek, har nog bitit ihop och visat mig stark lite för länge, 

för helt plötsligt brister det, bägaren rinner över, det gör det för alla nån gång. 

A ja, vi får se,

Orkar inte skriva nå mer just nu, orkar inte med något mer alls idag känns det som..

Kram på er där ute!